Prata,prata, prata.
Men säg bara saker jag vill höra.
Säg att jag har rätt.
Se att jag är felfri och du måste ändra dig.
Se hur ledsen jag är, men se mig inte som ledsen.
Jag vet!
Det är långt ifrån sanningen.
Jävligt mindre charmig egenskap hos mig.
Jag vet om mina fel och briser...
Jag är långt ifrån hel...
Jag avndvänd så många superlimstuber att lagret tog slut.
Åren går...fästet släpper...
Limmet kan inte hålla ihop....det trasar sig...öppnar sig...
Det ocharmiga lyser igenom och gör mig osäker.
Saker jag känner är fortfarande saker jag känner och saker jag vill ta upp...
Men jag gör det alltid i skuggan bakom fyllan.
Jag menar vad jag säger...men inte så hårt som det kommer ut.
Mina kollegor är några av mina bästa vänner...
Människor som älskar mig trotts den ihoplimmade människa jag är.
Jag söker lyckan i sommarkatter och vinterflirtar.
Jag bygger en bild...bilden kastas i väggen och går sönder.
Lika sönder som mig.
Jag svamlar nu...jag vet.
För att jag ska finna ro måste jag prata...om det som är viktigt.
Det trasiga är att det går så långt bak i tiden att jag knappt minns om det va jag eller du.
Jag vill sparka skiten ur min egen hjärna och få mig att förstå...
Jag är inte orättvist behandlad....
Jag behandlar mig sjäv orättvist.
Jag älskar er...
Ni är min styrka...
Jobb är jobb...inte mer än så....
Privat är privat...och jag älskar er.
Respekt till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar