Lever inte för imorgon utan för idag...
Av mina nära och kära beskrivs jag som rastlös.
Kan också vara sant då jag sällan stannar på ett och samma ställe längre än 6 månader.
Hur som så träffade jag en människa för ett tag sen som påverkade mig stort.
Har tidigare fått frågan av folk i min närhet:
"Vad har du för framtidsplaner?"
"Vart ser du dig själv om 5 år?"
"Vad har du för drömmar?"
Har mest kollat på dom som om dom pratar grekiska med mig.
När denna människa frågade vad jag hade för framtidsplaner kännde jag mig dum i huvet när jag svarade...
- Jadu, jag vet inte.
Hur kan jag inte ha några framtidsplaner?
Jag är snart 26 år och har ingen plan what so ever.
När jag satt där hemma hos honom så verkade "Svensson Livet" inte alls särskillt skrämmande.
Han är ensamstående till tvillingar.
Han har fast jobb.
Han har hus på landet.
Han har stor trädgård.
"Jaja, hon vill ha barn, gifta sig, skaffa bil, hus och hund som alla andra"
Handlar inte om det...
"Svensson Liv" för mig är ju alla som inte lever som jag.
Och helt ärligt...det skrämmer mig inte på samma sätt som förut.
Att tänka på att lämna det enda jag känner till.
Att göra något som jag inte är van vid.
Jag är inte hel klar med min "5 års plan"
Men jag har ett hum om vad jag vill, vart jag strävar och hur jag kanske kan nå dit.
Livet blir kanske inte tråkigt av att vara kvar i en stad lite längre?
Eller av att ha betald semester...att änns ha semster?
Ibland kanske det gör en gott av att ta det lugnt?
Handen på hjärtat:
Jag har nog aldrig kännt mig så harmonisk som när jag va med dig...
Det va så...ärligt.
Behövdes inte ord.
Att ha din arm om mig.
Känna en puss i pannan.
Eller hur du la täcke om mig på natten.
Det fick mig att förstå vad människor pratar om.
Vet nu att jag inte är den iskalla jävel jag alltid trott att jag är.
Jag tillät mig att känna...
Jag kände och det känndes bra.
Vet att det finns.
Vill ha dom jag älskar såhär nära!
